📕 ATT LEVA AV TRO – Förtröstan – trygghet
837 Trosbekännelse (Jag tror på en Gud som är helig och varm)
Texten
ger ord åt en personlig tro "på en Gud som är helig och varm", som
finns med överallt: "som bor inom mig och som bor i allt utanför”. Gud är
med i gråten och kan både trösta och vänta "tills gråten gått åt".
Gud finns också med i glädjen och "lever med mig när jag dör". Tron
får här en dimension av närhet och djup. Jag-formen ger innerlighet och
inkluderar ändå oss alla. Alla verser inleds lika och slutar med en rad i varje
vers som sjungs tre gånger, vilket understryker innehållet.
Texten är skriven 1980 av Christina Lövestam (f. 1949), präst, psykoterapeut
och författare. Musiken är skriven 1983 av Jan Mattsson (f. 1953),
sångskrivare, musiker och pastor i Equmeniakyrkan. Melodin ansluter väl till
texten. Den har vis-stil med enkla tonsteg och synkoperad rytm. Melodin är lätt
att sjunga.
Tonart A-dur, taktart C, tonomfång b–d’’
Bibelreferenser:
Psalt 139:5 Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.
Jes 51:12 Jag är den som tröstar er.
2 Kor 1:4 Han tröstar oss i alla våra svårigheter.
(Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet)
Psalmvalsförslag för
Hela kyrkoåret: allmänt
3 söndagen efter trettondedagen
Heliga trefaldighets dag
16 söndagen efter trefaldighet
Konfirmation
Vid kris och katastrof
Andra aktuella samfundsböcker:
Den svenska psalmboken med tillägg 766
Andra psalm- och sångböcker:
Ung psalm 66
Uppgifter hämtade bland annat ur:
Anna-Karin Hammar, Hennes starka vingar bär – om möjligheten av könsfred i
det religiösa språket s. 297 (i: Svensk kyrkotidskrift 2004:21 s.
294–298)
Per Harling, Våra älskade psalmer. 2007 s. 214—220,
Per-Olof Nisser & Sven-Åke Selander, Den svenska psalmboken 1986 i Svenska
kyrkan s. 27 (s. 11–43 i: Psalm i vår tid. Årsbok för svenskt
gudstjänstliv. Årgång 81/2006)
Swedish Hymns and the stories behind them. Edited by
Per Harling […] 2016 s. 185f
Läs vidare:
Psalmernas väg. Per Olof Nisser – Inger Selander – Hans Bernskiöld
– Karin Karlsson. 2014–2019.
Band 4 s. 80, Karin Karlsson, kommentar